Magi på Ljungvallen

2010-07-08

Det är omöjligt att inte dra paralleller mellan VM-kvartsfinalen där Holland vände mot Brasilien och division 4-mötet på Ljungvallen i vilket NIK tog emot Trekantens IF. Utan att göra några andra liknelser överhuvudtaget går det inte, för oss som var på plats, att undvika att jämföra händelseutvecklingen i de två av varandra helt oberoende matcherna.

I Sydafrika, väldigt långt från Ljungvallen och dess skogsomslutna idyll, gestaltade sig ett lag som såg slaget ut. Ett lag som verkade vara på väg mot en tung, smärtsam förlust, för att sedan på ett magnifikt och mycket imponerande sätt lyckas vända utvecklingen och till slut uppnå ett resultat som gick i egen favör. Några timmar senare skedde exakt samma sak ute i Nickeboskogarna.

Visserligen gjordes det varken självmål, målvaktsmisstag eller togs idiotiska röda kort på Ljungvallen. Men dramaturgin var densamma, till och med ännu bättre. Och matchutvecklingen var snarlik.

Det är onödigt att hyckla och lika bra att säga som det var. Gästerna borde, under första halvlek och i början av andra, sett till chanserna ha punkterat matchen. Eller åtminstone kopplat ett bastant grepp om den, för att gardera sig och inte dra några slutsatser. För med den vilja och moral som NIK visade upp under framförallt sista halvtimmen är det inte givet att Trekanten hade gått säkra ens med en två eller tre mål stor ledning.

Hursomhelst, ett större övertag målmässigt borde det inför säsongen favorittippade och haussade laget ha haft. Det går att skylla på otur för förlorarnas del efter den här holmgången, ingen säger emot dem om de hävdar att marginalerna var emot. Men hur man än vänder och vrider på det så landar ändå allt i en och samma, oerhört enkla och logiska slutsats: fotboll går ut på att göra fler mål än motståndarna.

Trekanten kunde ha gjort det under fredagskvällen, men NIK ville annat. Turen kanske också ville det och visst var flytet med Nickebo den här kvällen, gästerna hade avslut som prickade stolparna och räddades på mållinjen. Å andra sidan kommer man långt på att ha en skicklig sista utpost och i Johan Ewaldh har NIK utan tvekan den här division 4-seriens bästa målvakt. Så någon direkt slump kan det knappast ha varit att just Ewaldh stod för ett par matchavgörande ingripanden.

Samtidigt så måste något annat än turen med ett par stolpträffar och Ewaldhs fina målvaktsspel lyftas fram: nämligen moralen och inställningen som hemmalaget visade upp. På förhand hade den här drabbningen målats upp lite som årets match.

Att påstå att de båda lägren inte har varit bästa vänner före mötet är ingen överdrift. Inte heller det faktum att Trekanten i år är ett lag som alla vill slå. De har värvat spelare efter spelare efter spelare, plockat ihop ett riktigt stjärnlag för den här nivån och har dessutom fotbolls-Smålands mest frispråkige tränare på bänken.. Därav är det inte svårt att förstå att motståndarna gärna slår detta "Real Trekanten" på fingrarna.

I fredagens match tog NIK tidigt ledningen men gästerna svarade snabbt. I paus stod det 1-1 efter att Trekanten hade bränt ett antal fina lägen. Nickebo var dock på väg in i matchen spelmässigt sett, men andra halvlek inleddes piggt av gästerna och när 1-2-målet kom talade det mesta för att NIK skulle tvingas inkassera en riktigt svidande förlust, såväl poäng- som prestigemässigt.

Nu skulle det här dock visa sig vara vändningarnas dag. NIK kvitterade i det närmaste omgående och bara minuten senare kom också 3-2. Inte logiskt men ack så skönt för oss Nickebosupportrar. Segern såg nu helt plötsligt ut att finnas inom räckhåll och en lång, jobbig väntan på slutsignalen tog vid. Målen hade fått matchbilden att ändra sig helt och gästerna ägnade sig resterande delen av matchen endast åt lätt panikslagna långbollar fram i banan, utan att speciellt ofta på allvar hota NIK-försvaret.

Som skribent på nickeboik.com, liksom i jobbet som extraknäckande journalist, målar man ju upp texten och infallsvinklarna framför sig i huvudet under matchens gång. När slutsignalen närmade sig och segern var nära kom tankarna på hur jag skulle formulera mig. "Krigarseger", "NIK-försvaret höll tätt och stoppade effektivt Trekantens kvitteringsjakt" och "Bojan Dinic matchvinnare igen" var fraser som for förbi innanför pannbenet. Då, i ett läge i matchen där gästerna inte förmådde att skapa så mycket längre, kom kvitteringen. 3-3 på en hörna med fem minuter kvar. Så fruktansvärt onödigt, var första tanken samtidigt som nervositeten inombords slog undan alla eventuella försök att tänka klart kring hur matchreferatet nu skulle läggas upp i stället.

Strax efter signalerade domaren att tre minuter återstod. "Då finns ju chansen än", sa en annan NIK:are intill och syftade på möjligheterna att avgöra. "Jovisst", tänkte jag men kände samtidigt en inneboende oro för att ytterligare ett baklängesmål skulle ramla in.

Glädjande nog slapp jag uppleva ett sådant mardrömsslut. På stopptid fick en av NIK:s mest framstående spelare, Sonny Ståhlbalck, tag i bollen på mittplan. Han avancerade och satte bollen perfekt bakom gästerna backlinje där mittfältskämpen Jimmy Wiberg (i gult, längst ner till vänster) sprang sig fri för att sekunden senare placera in 4-3 bakom Trekantens målvakt. 4-3!

Domarens sista signal för dagen gick strax efter att NIK-jublet lagt sig för stunden och nästa, stora unisona jubel kunde bryta ut på Ljungvallen - denna vändningens dag. Det var en helt fantastisk känsla att se glädjen, samt att få vara med och dela den, som uppenbarade sig i samband med segermålet och slutsignalen. En känsla som sitter i även idag och som frambringar ett konstant leende på mina läppar.

Så om ni av en slump åkte tåg mellan Kalmar-Linköping-Gävle under lördagen och undrade vad det var för kille med lockigt hår, mångfärgad tröja och beigea shorts som satt och flinade så fånigt kan det ha varit jag. Och i så fall vet ni varför.