Seriesegrarkrönika

Det är i skrivande stund, som det så fint heter, en vecka sedan vi vaknade upp med ett leende på läpparna (och en del säkert med lite huvudvärk) efter en fantastisk lördag. En lördag som för alltid kommer att inskriven i NIK:s historieböcker.

Ni kan det vid det här laget, men det kan aldrig skrivas för många gånger. Den 23 september 2006 spelade sig NIK upp till fyran för första gången någonsin. För många låter det säkerligen inte speciellt märkvärdigt, men den där lördagen för drygt en vecka sedan visade att NIK:s framgångar betyder väldigt mycket för en hel del människor. Något som undertecknad, bland mycket annat, ska peka på här.

Härom dagen kom vi i skolan in på en diskussion om känslor. Vi kom fram till att män nästan bara visar känslor riktigt öppet när det gäller idrott. Sällan ser man så total glädje, besvikelse,

ilska eller vad det nu än som när det gäller idrott.

"Det är konstigt. Män kramas inte ofta med varandra, men när det är fotboll och de gör mål då ska det alltid vara kramkalas" , sa en av tjejerna i min klass.

Ja, nog är det lite konstigt egentligen. Och visst är det något speciellt med vuxna män, med glädjetårar i ögonen, som lyckliga kramar om varandra efter en serieseger.

Det var verkligen sann glädje vi fick se på Ljungvallen förra lördagen.

Mikael Larsen, tränaren som ska ha stor credit för lagets lyckade säsong, uttryckte det på sitt eget vis när Barometern ringde för att få en kommentar strax efter att segerjublet brutit ut.

"Jag vet inte vad jag ska säga. Jag är så jävla glad, jag är helt borta" , sa Larsen och förklarade nog precis vad många kände då, även om han själv förmodligen inte anade att han i glädjeruset faktiskt sammanfattade de flestas känslor på Ljungvallen den eftermiddagen. För visst var alla (ja, att NIK:are alltså) helt enkelt så jävla glada.

1933 bildades Nickebo Idrottsklubb. 73 år senare kom dagen som många hade väntat på, längtat efter och kämpat för. Slutsignalen mellan NIK och Mönsterås GIF förkunnade att 73 år av vinster och förluster, av framgång, motgång och många minnesvärda insatser, till slut har lett till en ny nivå. NIK är, efter flera år på övre halvan av divison V, redo att ta nästa steg.

Det steg som nu ska tas blir både ett slut och en början. Det blir slutet på jakten på den där efterlängtade division IV-platsen, samtidigt som det blir början ett nytt äventyr. NIK står inför nya motståndare, klubben kommer att behöva utvecklas än mer om sejouren i fyran ska bli långvarig och hårt jobb kommer att krävas av såväl spelare, ledare som styrelsemedlemmar och annat folk inom föreningen.

Att redan nu börja blicka framåt mot nästa säsong känns lite väl tidigt. I stället bör vi vi ta oss tid att njuta av den här historiska framgången så mycket som det bara går. Samtidigt så gäller det för föreningen att tidigt göra sig redo för nästa etapp. Och känner vi "sportchefen" Mikael Sandebäck rätt så började han forma 2007 års trupp i huvudet redan på hemvägen från lördagskvällens segerbankett.

Om vi nu ändå ska titta lite, lite framåt så ser det bra ut. Grundförutsättningarna för att NIK ska lyckas i fyran finns på plats. Truppen är bra med flera spelare som har meriter från spel högre upp tidigare. Dessutom finns det ett stort kontaktnät som kan tänkas generera i några intressanta nyförvärv senare under hösten.

En sak till som talar för att det ska få jublas på Ljungvallen även nästa säsong är andra nykomlingars framgång. Fjolårskonkurrenterna RM IF är ett bra exempel på att man kan lyckas som nykomling. Ölänningarna jagar för närvarande en plats i elitfyran efter att ha landat på en strålande andraplats i årets division IV sydöstra.

Spånandet på den här segerkrönikan inleddes för en vecka sedan, under tågresan tillbaka till Gävle. Mellan Norrköping och Stockholm, för att vara exakt. Vi åkte förbi en vacker sjö samtidigt som solen var på väg ner. Det var inte utan att tankarna på idyllen nere vid Ljungvallen kom.

Sedan försvann lantismiljön och huvudstaden tornade upp sig. Höghus var man än tittade och enorma ljuskyltar som lyste upp i det mörker som nu hade lagt sig över landskapet. Allting omkring oss på var gigantiskt och det var då jag kom att tänka på pespektiv. Att allt handlar om vad man har för perspektiv på saker och ting. Och på hur stor en division V-seger faktiskt kan vara.

Att vinna division V låter kanske inte som någon större bragd. Men tänk ett par steg längre. Kika lite på förutsättningarna. Tänk på hur stort (eller litet snarare) Nickebo är i jämförelse med till exempel Mönsterås eller Läckeby, Nybro eller Kalmar, Milano eller Barcelona. Det ska egentligen inte kunna finnas ett fotbollslag där ute, än mindre ska det kunna finnas två lag i seriespel. Det är en bragd i sig. Mot logikens alla regler har lilla Nickebo år efter år kunnat hålla igång sin fotbollsverksamhet och under de senaste säsongerna dessutom blivit allt bättre. Bara det är oerhört starkt och att dessutom klättra i seriesystemet, under en tid då flera av konkurrenterna har tvingats lägga ner sin verksamhet eller fått slå ihop med grannklubben för att överleva, får ses som en fantastisk bonus.

På ett sätt är NIK:s division V-seger därmed större än Barcelonas Champions League-seger i våras. Allt handlar ju som sagt om perspektiv. En liten, liten klubbs framgång kan vara väl så stor som den mäktiga klubbens. Glädjen som framgången för med sig kan också vara minst lika sann och äkta. Eller vad säger du, Larsen?