Tränaren har ordet

Idag för två veckor sedan säkrade NIK seriesegern i division V. Nu beskriver tränaren Mikael Larsen känslan efter slutsignalen med sina egna ord. Han berättar också hur grunden till framgången lades och om vårt speciella G.

Jag vill börja med att tacka alla för säsongen 06 som kort sagt blev lyckad.

Egentligen har jag fortfarande inga ord utan är fortfarande så otroligt glad. Men vi gör ett försök.

Vi började med en upptakt på Lantmännen där vi fikade och la upp lite riktlinjer för 2006. Jag fick presentera mig och ni gjorde en presentation av er, några kände jag igen sedan tidigare och många av er var helt nya ansikte. Ni fyllde i ett papper där ni också själva fick tala om er målsättning för laget och även er själva. Jag tror alla ville ligga och kriga i toppen. Vad jag förstod efter ett par träningar i december var att Nickebo har ett lag som kan vara med och kriga om seriesegern. Det var inget jag talade om på upptaktsmötet utan det skulle senare framkomma i Barometern.

Men att vinna serie gör man inte utan hård och beslutsam träning. Det var vi tillsammans som var överens om detta och inte någon gång under året har jag hört någon klaga.

Jag vet att vi tillsammans började forma laget i januari. Kommer ni ihåg vårt G som i gemenskap? Jag har många gånger undrat var ni egentligen tänkte när jag började samla er i ringen och där förklara att nu har vi ett G. Det är där som framgången föds killar. Jag kommer också ihåg när vi började köra i gång vinterträningen. Vi hade träning på Fredriksskans, spinning på Malkars och, det bästa av allt, grusträningen på Södra utmarken som alla verkligen älskade...haha.

Kommer ni ihåg killar kvällarna nere på Södra utmarken hur jag skrek på er: "Ju mer vi springer desto starkare blir vi, håll i killar, ta i det lilla extra och vi kommer blir ett vinnande lag." Minns ni det?

Vi sprang, vi pumpade styrka och ibland stannade vi till för att återsamlas i vårt G. Samtidigt som jag stod och skrek hjälpte ni mig med att stötta varandra när det var som jävligast, ni hejade på varandra så det stod härliga till. Jag kände vid den här tidpunkten, och satte väl ribban högt, att det går inte att misslyckas med detta lag. Barometern ringde en kväll i våras och ställde frågan vilken målsättning har ni. Jag satt tyst några sekunder i telefonen och svarade att vi ska vinna serien. Givetvis är jag glad idag att det gick vägen annars hade det varit tungt. Men jag var så otroligt självsäker på att vi som lag inte kunde misslyckas 2006. Jag satte press på mig själv och försökte så gott det gick hålla det för mig själv. Min ambition var att göra er till vinnare och få er att tro på er själva. Vi lyckades.

Jag vet under vårsäsongen hur vi laborerade med hur vårt spelsystem skulle vara, vi testade mycket och till slut hittade vi 4-2-3-1-systemet. Det skulle visa säg vara nyckeln till framgång. Ni minns väl att i ett par matcher började vi med 4-4-2 och när det inte det funkade bytte vi tillbaka till tryggheten?

När vårsäsongen var slut ledde vi på bättre målskillnad och när höstsäsongen tog slut hade vi sex poäng ner till Mönsterås. Jag minns givetvis de två sista matcherna som höjdpunkten under säsongen. När slutsignalen går uppe i Tvärskog är det så många känslor som dyker upp i huvudet, nu är vi riktigt nära. Jag sätter mig på huk och har svårt att hantera känslorna som flyger i huvudet. Nu var vi en seger ifrån att vinna serien, för något annat fanns inte i våra huvuden killar. Från söndagens match till lördagens match mot Mönsterås var i särklass den längsta veckan i mitt liv och jag vet att ni håller med.

När Berglund trycker in 1-0 med pannan, det var inte axeln Berglund utan en klockren pannträff, får jag citera "Manno" för att beskriva känslan: "Jag fick gåshud när Berglund gjorde 1-0" . Jag lovar dig "Manno", du var inte ensam. När sedan "Crille" trycker in 3-2 ja då lägger jag mig ner på knä och bara stirrar rakt upp med armarna riktade mot himlen. När sen domaren blåser av matchen då är jag jävligt glad och helt borta.

Det ögonblicket runt 16.45 2006-09-23 är det största ögonblicket i mitt fotbollsliv.

Ni kommer alltid vara mina hjältar och tillsammans är vi vinnare.

Tack killar!